Namaskara Sverige!
Jag har flyttat hemifrån Skåne till Indien.
Jag ämnar spendera ett år i särskilda skilda delar av kontinenten Indien, och har nu hunnit halvvägs.
De flesta av mina månader tillbringar jag i Bangalore, Indiens Silicon Valley, där ungarna helst av allt vill bli software engineers, inte brandmän eller poliser. Bangalore är den forna ”trädgårdsstaden”. En plats med behaglig temperatur då den är högt belägen, och en stad vars gator kantas av förvuxna, förvridna, knotiga och vackra trädbjässar. Trädgårdsstad av fordom emellertid; då den enorma utbyggnaden som en följd av IT företagens enorma, om inte abnorma etablering här, fått stadsförvaltningen att våldföra sig på stadens äldsta invånare: Träden.
Bangalore med förorter har lika många mänskliga invånare som vårt jätteland Sverige totalt.
Här finns massor av smuts, snusk, orättvisor, enorma glashus med helikopterplattor, vackra människor, grönskande parker, spännande marknader, påträngande rickshaw wallahs, gathundar, kossor, m.m.
Det sägs att Bangalore inte är som en ”riktig indisk stad”, det vill säga att Bangalore är mer av väst än av Indien. Men försök definiera Indien då, och se hur lätt det är! Indien är allt, inklusive Bangalore, även om den staden måhända är ett av landets nyare ansikten.
På en i utkanten av det hela belägen före detta kokosnötfarm ligger min skola. Här bor jag och delar vardag med flickorna som under skolveckan bor i samma skjul som jag.
Rent materiellt är det en jämrans skillnad på här och hemma, men det spelar ingen roll. Maten är underbar och inmundigas med händerna, toapapper existerar inte, ej heller tvättmaskin. Sällan eller aldrig har jag varit så lycklig, så modig, så ensam, så ledsen, så entusiastisk, så myggbiten, så trött, så frustrerad som jag har varit här.
Frustrationen och tröttheten som kommer av att känna att man inte gjort tillräckligt, och inte egentligen förtjänar att vila, det är det värsta.Glädjen och tillfredsställelsen som infinner sig då man då och då märker att man har en plats och fyller en funktion, då barnen gör framsteg under ens lektioner eller då de lutar huvudet mot ens axel, det är det bästa av allt.
Den största skillnaden mellan här och hemma är inte den materiella. Det är inte folkmängden, maten eller något likande. Den största skillnaden ligger i att vi kan välja! Vi i väst besitter det stora privilegiet att kunna göra egna, upplysta val. Det är det största av allt. Här kan folk sällan välja. De kan inte välja kast. Ofta kan man inte ens välja livspartner eller yrke på egen hand.
Jag kan välja att volontärarbeta ett år. Att spendera ett år utan lön, utan att tillskansa mig formell utbildning. Jag har insett att det inte är ett offer, utan att leva ut en lyx och ett privilegium. Hur många indier kan välja att spendera ett år på det viset?
En minimal procentandel.
För de absolut allra flesta av jordens invånare innebär ett helt år utan lön en alltför stor ekonomisk förlust.
Jag är en privilegierad volontärarbetare.
Ibland saknar jag leverpastejsmackor.
Varma hälsningar från Agnes, 19 år,
som inte är rädd för något längre
