När de döda vaknar
Ett EVS-projekt med Norges äldsta gatuteater Stella polaris
Den 11 augusti -10 september deltog jag i projektet Borre-När de döda vaknar . Projektet bestod av ungdomar intresserade av teater, musik och berättande som tillsammans med teatern Stella polaris byggde upp en föreställning på borrehögarna i Vestfold i Norge.
Föreställningen handlade om en tid som de flesta förknippar med brutala mord och död, vikingatiden. Men under dessa veckor då vi fått lära känna vikingakulturen på djupet har vi också upplevt en annan sida, full av liv och spiritualitet.
Föreställningen spelades utomhus vid Borrehögarna, som är namnet på en samling gravhögar från vikingatiden som ligger vid kusten lite söder om Oslo. Som namnet på föreställningen antyder var tanken att gestalta den värld som de begravda människorna en gång levt i. En tid som kallas vikingatiden och som har blivit ett kännetecken för skandinavien i resten av världen. Vad många inte vet är att vikingakulturen formades av folk som invandrade från trakten kring svarta havet. Bland dom sägs ha funnits en hövding som kallades Odin och som några hundra år senare blev dyrkad som en av asagudarna i nordisk mytologi.
En del i att återskapa tiden när Odin kom till norden var att bjuda in oss 18 ungdomar till stor del från länder kring svarta havet för att bidra med våra erfarenheter till föreställningen. För att visa att folk alltid vandrat ut och in och att de flesta kulturer skapats av möten mellan människor.
I fyra intensiva veckor levde vi och arbetade tillsammans, till att börja med vi som var inbjudna genom EVS och de som arbetade i Stella polaris. Allt eftersom föreställningen närmade sig slöt sig fler och fler som skulle delta eller hjälpa till kring det praktiska i föreställningen. De första dagarna samlades alla EVS volontärer i Oslo för att lära känna varandra och för att få en närmare kontakt med vikingatiden genom olika museer. Jag hade inte så stor erfarenhet av teater tidigare så jag var nervös innan för hur jag skulle passa in i gruppen. Men en av de första dagarna hos Stella polaris hade vi en samling där var och en fick visa upp något den höll på med inför de andra. Det visade sig vara väldigt olika. Från teater, sång, olika danser, sagoberättande och eldkonst. Eftersom arbetet inför föreställningen var en levande process där inget var säkert in i det sista fanns det alltid utrymme för var och en att bidra med vad den var bra på.
Att arbeta med en teater som Stella polaris är väldigt annorlunda från andra teatrar. Träningen är väldigt fysisk och handlar mycket om att våga vara helt närvarande och följa sina impulser. Man menar att något som gjorde vikingarna oslagbara i krig var att de fortfarande hade kunskapen att byta skepnad och bli något annat. Stor del av träningen handlade om att komma i kontakt med den delen av vikingakulturen. Många övningar var därför som ritualer i sig där vi som skådespelare skulle gå in så fullt ut att vi verkligen lyckades förvandla oss till något annat. Nästan varje dag hade vi först en uppvärmning sen sprang vi till skogen och hade en övning där vi skulle få kontakt med naturen och förvandla oss till olika naturväsen. När var och en fått kontakt med sitt väsen skulle vi undersöka möten med de andra. Och senare blanda in mer och mer akrobatik och teknik i mötena. Vi fick prova på många olika slags tekniker för att sen dela in oss i grupper efter vad man passade bäst under föreställningen. Vi hade bl.a fäktning med svärd och stavar, jonglering, akrobatik, sång, tygklättring, dans,eldsprutning. Under sista två veckorna fick vi även hjälpas åt att tillverka masker, kostymer och rekvisita och bygga upp scenerna ute på gravhögarna där vi skulle ha föreställningen. Sista veckan höll vi ofta på hela dagen fram till sent på kvällen. Och det var inte förrän in i det sista som allt var på sin plats. Men när vi väl hade föreställningen var de fyra veckorna av intensivt arbete väl värt sitt pris. För mig har mötet med Stella polaris och att vara med i en så levande process inför en föreställning tillsammans med så många nya människor, varit som att föra samman mycket av vad jag tidigare gjort och vad jag inte ens kunnat drömma om att göra. I dagarna håller två av deltagarna från Slovakien på att formulera ett liknande projekt nästa sommar. Har vi tur får vi arbeta tillsammans igen . Nästa gång i Slovakien.
// Eva Ydrén
