Veckorna har gått fort sedan jag lämnade Sverige och oktobers kyla. Jag minns mina osäkra, vilsna och förvirrade känslor som präglades av hemlängtan. Jag minns hur de känslorna brottades i mitt bröst och hur ensam jag kände mig nar jag insåg att jag faktiskt befinner mig i Västafrika, sa långt ifrån den inrutade tryggheten i Sverige. Där stod jag med en tung resväska där jag packat ner mitt liv for tre månader, där stod jag helt på egna ben och utan någon som kunde hålla mig om ryggen. De stormiga känslorna känns så främmande nu. Jag har funnit ett andra hem i Ghana och det finns så mycket jag älskar med detta land. För det första var jag inte ensam länge, då jag mötte öppna famnar vart jag än gick.
Jag tror detta är den allra största skillnaden mellan Ghana och Sverige, attityden mellan människor. Vi har ett nonchalant bemötande till varandra i Sverige och vi tar gärna avstånd och drar oss for att hälsa ens på en gammal bekant. Men i Ghana finns en öppen och vänlig attityd till sina medmänniskor som är sällsynt i Sverige. Att nonchalera någon har i Ghana och se bort istället for att möta forbipasserandes blickar och ge ett "Good Morning" är ett väldigt illa beteende. När man äter och någon passerar ska man alltid säga " You are invited" Kom och ät. Inte så att man bokstavligen menar att folk ska komma och ta för sig av ens mat, utan det är en artighetsfras och den besvarande frasen är alltid "Thank you". Det uppskattas.
Vad som för många blir en nagel i ögat nar det gäller att vistas en längre tid i Ghana är att man som vit alltid, alltid är i centrum av uppmärksamheten och vart man än går ropar folk "Obruni". Obruni betyder viting och det är inget ord med negativ klang, tvärtom, tonen är alltid välkomnande och vänlig.
Sedan jag kom till Ghana har känslorna varit många och blandade då jag upplevt så många olika intryck. Ghana ar ett land i kontrast och man måste resa runt varje vrå av detta motsägelsefulla land för att få en fullständig bild av Ghana, då det finns så många olika sidor - beroende på om man är i söder eller norr, lever i en stad eller by, möter fattiga människor eller vistas i rikare kretsar. Det ar väldigt skilda världar i samma land.
Min reflektion är att den bild många har där hemma av länder i Afrika är väldigt enkel, ensidig och så fel. Den bild som förmedlas av hur Afrika ser ut är, enligt min åsikt, väldigt mediamisshandlad och vinklad. Vill man möta sina fördomar bör man åka till Ghana för klokare blir man. Min haka har fallit ner till mina fötter i hög duns av ren förvåning sa många gånger att jag tappat räkningen.
I skrivande stund har Ghana varit mitt hem i snart två manader och sedan jag satte ner mina fötter på Kotoka Airport i Accra, där jag möttes av tryckande varm kvällsluft och vrålande taxichaufförer, har jag sett saker som förvånat, ibland chockat, imponerat och förvirrat. Jag har sett vackra, roliga, hemska, fula och sorgliga saker. Jag har mött underbara älskade vänliga människor och fått goda vänner. Jag har också mött arroganta, korrupta och otrevliga människor som tolkar religion som ett tvång och som tycker aga är okej.
Under min vistelse har har jag slitits mellan att följa kulturens alla regler och riktlinjer och mellan mina egna värderingar och min övertygelse om vad som är rätt och fel. Det är utan tvekan den största utmaningen, att faktiskt inte glömma vem man är och vad man står för, även om man lever i en kultur som ibland har helt andra perspektiv.
Ibland skaver kulturkrockar rejält, men ofta är de bara underhållande och väldigt intressanta. Jag har sett en kvinna jogga med en stor skål full med åtta stycken 2-liters vattenflaskor på huvudet. Inga händer och skålen snurrar lätt och balanserat då hon joggar förbi i trendiga jeans och vanlig top du kan hitta i vilken Gina-butik som helst.
En morgon vaknar jag av ljudet fran en sopkvast, då en kvinna sopar marken utanför mitt fönster medan hon nynnar vackert i två timmar.
Jag reser på ojämna vägar fulla med hål som ryker av röd sand. Sand som kittlar i halsen da krängande tro-tros gasar förbi och slåss om utrymmet pa de dåliga vägar som regeringen sedan länge lovat att fixa. Brutna vallöften är ett globalt begrepp. Tro-tros ar dessa små, slitna, minibussar där vi tränger in oss för att resa for en billig penning. Jag sitter i en tro-tro och jag hör en fälg lossna och studsa mot marken. Jag sitter i en tro-tro och dörren ut har fastnat och där sitter vi på trasiga, ostabila säten och från bilradion strömmar höga toner av reggae. Allt handlar om tålamod i Ghana. Tålamod och öppet sinne, för strikta rutiner och fasta klockslag som är äkta svenskhet är långt, långt borta.
Jag sitter i en tro-tro och när jag lutar mig tillbaka känner jag svetten klibba mot bomullstyget mot min rygg. På andra sidan rutan ser jag alla dessa försaljare med enorma skålar på huvudet med varor, händerna har de fria för att ta emot och växla pengar, och på ryggen bär de sitt barn i en knuten sjal runt midjan.
Jag ser ut och möts av fina villor i gated communities med höga murar som de preparerat med krossat glas och taggtråd. Jag ser gamla, dumpade containers som folk använder som butik eller cykelverkstad. Jag ser enkla skjul som ar människors hem - fyra ostabila väggar och utan tillgång till vatten eller toalett. Jag hör människor be om "pure water". Bara pengar till pure water. Det är det minsta man kan be om, och man kan inte ens kalla det att tigga, när de endast ber om en mänsklig rättighet.
Jag ser palmblad dansa i den ljumma vinden och en försäljare skär itu färska kokosnötter. Jag ser uniformerade vakter utanför importerade varors stormarknad. Bistra vakter som sneglar misstänksamt mot de som kommer nära, men som vit är dörren alltid öppen. På en trång gata ser jag Topshop brevid enkla gatukonstnärer och "Jesus lord Nailsaloon", "Jesus forgive Parmacy" och "God is Great Women Clothes" Samhället genomsyras så mycket av religion att de verkar ha inställningen att det är den smartaste kommunikationsstrategin för att fånga kunder.
Jag befinner mig i Ogbujo, Medina som är min fasta punkt för där är mitt hem och där kan jag alltid få lugn och ro när allt blir för mycket. Där har jag min säng och jag har en dörr som jag kan stänga, och det är bra att ha en dörr att stänga, för även där finns dramatik. Upprörda röster i lunchrummet, på grund av kulturkrockar som skaver och skapar missförstand och konflikter. Envisa röster dränks av högljudd predikan och ljud från trummor och sång fran en kyrka i närheten. Men hör också kluckande, uppskattande, skratt nar jag kan uttala ord pa Twe, som är det lokala språket i Accra.
Jag kommer hem en eftermiddag och möts av mina underbara barn som kommer springande och ger mig pussar och kramar och vrålar att de saknat mig. Projektet med de handikappade unga tonåringarna och vuxna pa Handi Vangelism, Echoing Hills, går framat, även om skilda perspektiv mellan lärare och volontärer ibland skaver. Men arbetet känns givande då barnen är så inspirerande. Jag blir så lycklig när jag inser att jag lärt Joanita räkna högre tal och hon skrattar högt av glädje när jag markerar rätt med röda pennan.
Jag dricker vatten på påse och det smakar plast. När jag duschar häller jag en hink kallt vatten över mig, vilket är uppfriskande i heta Afrika. Särskilt nu när en ökenvind fran Sahara, Hamatan, sköljer over landet.
Intrycken av Ghana är många och skilda, men vad som viktigast är - Jag har aldrig känt mig ensam här och aldrig, aldrig rädd. De sträcker inte fram sina händer for att sno den rika vitingens plånbok, de sträcker fram sina händer för att omfamna mig och säga "Obruni, you are welcome."
