Åker man till Indonesien sa bör man egentligen bara veta ett ord på indonesiska; “bule”. Detta ord betyder utlänning eller person från väst. Beger man sig till en liten by som jag gjorde för att hjälpa och lära högstadieelever att prata engelska så kommer du överallt du går att höra detta ord skrikas, viskas och ditt nya smeknamn är Mr.Bule. Oftast så kombineras detta ord med “photo-photo” och man spenderar större delen av sin fritid att posera och flexa med sina nya vänner.
Jag valde att bege mig till Indonesien för att se själv hur det är att bo i en familj i ett utvecklingsland och vara en del av den enorma mängden kultur som Indonesien har att erbjuda. Indonesien består av över 13 600 öar och har över 500 lokala sprak. Engelskan är det tredje språket för elever i skolan och nivån av engelska är inte sa hög. Men som alla som har varit utomlands vet så är det bara att le stort och gestikulera sig igenom vardagen.
Under sex veckors tid så bodde jag i en liten by som heter Gemolong som ligger utanför staden Solo. Här skulle jag nu vara en lärarassistent i engelska. Jag har under denna tid inte spenderat en enda minut ensam. Det har alltid varit elever som velat prata, lärare som vill veta om Sverige, okända människor som bjuder hem mig till dom för att visa mig hur dom bor, konstanta sms och över 500 nya vänner på facebook och självklart 100-tals manniskor som bara vill ta kort. Alla är vänliga och välkomnar mig som om jag vore en prins. Även värdorganisationen DEJAVATO tog hur bra hand om mig som helst och hjälpte mig med precis allt som jag hade problem med. Allt från bästa resvägarna från A till B och även hur man skulle anpassa sig för att kunna leva i det indonesiska samhället.
Att åka hit är det bästa som jag har gjort i hela mitt liv. Jag hade absolut ingen erfarenhet av att vara lärare eller av Indonesien för den delen, men jag ångrar inte för en sekund att jag begav mig ut på denna resa. Jag kommer ihåg dagen som jag lämnade min projektplats, det var det värsta som jag har varit med om! Vi hade en ceremoni där alla elever var uppradade och skulle säga hej då. Rektorn höll först ett tal om hur mycket det hade betytt att jag var där och att han uppskattade allt väldigt mycket. Sen höll jag ett tal och berättade att jag hade så många nya vänner och att jag lovade att komma tillbaka en dag. Till sist så höll en av eleverna ett jättefint tal till mig och jättemånga började gråta. Det var då som helvetet brakade löst. På grund av den väldiga hettan, vätskebristen och alla känslorna kring att jag skulle åka så började eleverna svimma och bli medvetslösa! En efter en så föll de ihop och lärarna bar de till klassrum för att lugna ner dem och min uppgift blev att gå runt till alla och försoka trösta dem. Till slut var det säkert 30 stycken elever som inte var vid medvetande och det blev många färder till sjukhuset (som tur var mådde alla bra inom kort). Det var definitivt något som jag aldrig kommer att glömma.
Om du som läser detta funderar på att vara volontär så ta chansen! Det är ett minne för livet och du gör en skillnad. Jag vet att jag har gjort det under dessa sex veckor och du ska inte tveka. Välj gärna att åka till Indonesien också om du vill testa pa hur det är att leva som en kändis och om du verkligen inte vill vara ensam. Jag vet i alla fall att jag kommer att åka hit igen.
