Att leva i två världar
vad som förvirrar mig här är hur jag hela tiden, dagligen, befinner mig i två olika världar. En värld där man inte har mycket alls för att den andra världen har mycket mer än vad de behöver. Jag talar självklart om pengar, pengar och strävan efter materiala ting, det enda som dessa två världar verkar ha gemensamt. Den som har mest, den vinner!
Det här landet har ett stort lillebrorskomplex till landet ovanför. Ibland kan man höra ilskna röster om hur Storebror utnyttjar deras resuser, om hur stor negativ påverkan de har och om hur USA inte vill medge att Mexico faktiskt också tillhör Nordamerika. Men för det mesta den amerikanska drömmen folk tror på. Det handlar om att bli rik, att äga mycket (eller se ut som det), och ju större prylar desto bättre.
Häromdagen följde jag en av killarna till jobbet, någonstans på vägen kom vi in på pengar och jag sa till honom, “du vet att bara för man har pengar betyder inte att man är lycklig?” och hans svar var ett väldigt förvånat “No?” Jag kan bara hoppas att han lyssnade en lite lite på mig när jag försökte förklara att det absolut viktigaste för människan är att ha kärlek och människor som bryr sig om en. Men sedd som en gringa här (egentligen amerikanska men..) är jag ett ofta lika med ett dollartecken, hur lätt är det inte för ett dollartecken att säga att det viktigaste inte är det man faktiskt själv aldrig har levt utan.
Samma kille, han jobbar i shoppingcenter, där allt är kliniskt rent inkluvise människorna, det finns mcdonalds, starbucks, Zara, Bershka, Beneton mm… En kula med glass kostar 39 pesos, ett par skor för en 2000 pesos, en sushilunch 170 p. I en värld där normallönen är mellan 2500 - 3500 pesos (1160-1650 kr) i månaden för jobb 6 dagar i veckan, 9-10 timmar om dagen, är skillnaden enorm när folk köper en tröja för mer en halv månadslön, och då är detta en tröja från Zara. Det tar oss ungefär 20 minuter att gå till shoppingcentret, på vägen passerar vi människor i arbetarkläder, i smutiga kläder, trasiga kläder, fyllon liggandes på gatan, tiggare med bebisar sovandes dess famn, överfyllda microbussar passerar oss, gamla amerikanska truckers och ibland en o annan jeep körandes antingen av en europé eller en man i kostym. Det är först när vi börjar komma en 200 meter runt om centret, som folk iklädda kostym och klackar börjar dyka upp. Inom 10 meters radie kan du uppleva två totalt olika världar.
När jag befinner mig i dessa shoppingcenter händer något, helt plötsligt vill jag ha en massa saker, en vinterjacka för 500 kronor “wow, billigt då kan jag köpa den där tröjan med, o de skulle ju vara perfekta till de där skorna och då…” Ett behov efter kläder som egentligen inte alls är ett behov, någonting vi skapat själva. Ett behov som leder till att vi dömer en annan innan vi egentligen känner den, för ärligt, visst dömer vi folk efter kläder. (nej jag menar inte att vi enbart dömer efter detta) och jag själv tycker jag det är väldigt kul med kläder, skor och smycken såklart. Även om Sverige i min mening är överdrivet kläd och imagefixerat, så är det ngt som drar i mig när jag befinner mig i shoppingmiljön, ett craving som startar, ett craving som jag inte alls har när jag befinner mig utanför. Det är förvirrande och blir inte mindre med tiden.
Eftersom jag är en vit Europé får jag inte bara stämplen att jag har enormt mycket pengar som jag bara kan strö omkring mig, jag blir även välkomnad in i de rikas värld. Vad som göt ont är att se hur dessa människor från den rika världen har så otroligt mycket mer, skillnaden är enorm! och vad som egentligen gör mest ont är hur många av dem inte alls ser de andra som bara befinner sig några meter bort, hur de aldrig befinner sig på samma ställe som någon utan pengar, hur det aldrig ser människor som lever i samma värld, förutom när de putsar deras skor, om de äns ser dom då. Hur dömande människor är pga av hur mycket pengar man har.
Jag får en makt här jag egentligen inte valt själv, bara för att jag är vit från västvärlden blir jag bemött på ett annat sätt, får gå före kö, erbjudande och helt enkelt ofta har jag det lite lättare bara på grund av att jag råkar komma ifrån där jag kommer.
Ofta måste jag påminna mig själv om att många, kanske de flesta inte alls ser på världen att vi faktiskt är en värld och vi lever på varandras bekostnad.
Vad jag stöter på mycket här är hur de tror att alla från första världen har en hög med pengar och riktigt förstår att vi faktiskt jobbar för att överleva, att det finns folk som inte har hem, att det finns en underklass i första världen med även om skillnaderna inte är lika enorma (ännu). Många ser de också sig själva som den tredje världen, t.o.m den fjärde världen vilket kan stämma på ställen ute på landsbygden, men jämfört med tredje världen, här finns det faktiskt elektricitet, bilar, rinnande vatten, 7eleven i varje hörn och det är Wifi över en stor del av stan! jag skulle faktiskt inte vilja hålla med om tredje världen, men det handlar inte om att ha de värst, det som egentligen är viktigast är hur vi tar hand om varandra.
Ja, det är som sagt förvirrande, och det är mycket känslor och tankar som snurrar.
Ta hand om varandra!
Kärlek från Mexico
