"Resor utan förväntningar är de mest minnesvärda"

Sommaren 2011. Det är juli  och solen skiner. Jag cyklar ned till sjön för att bada med mina syskon. På vägen hem stannar vi vid vägkanten för att plocka smultron. Och när kvällen kommer är jag fortfarande utomhus. Läser deckare på en madrass i gräset medan kvällssolen värmer mina ben.  

Det är sommar i Sverige och fullständigt idylliskt. Och jag kunde för allt i världen inte förstå varför jag inom ett par dagar skulle byta ut det här mot två veckors volontärjobb i Serbien.   

Det var tidigare på våren som jag först kommit i kontakt med Peaceworks. Jag kände att jag ville prova på något nytt under sommaren och hittade till Peaceworks hemsida efter en sökning om volontärarbete på Internet. Väl där fann jag ett spännande projekt: att arbeta som fotograf i Arilje, en mindre stad i Serbien mest känd för sina jättelika hallonplantage. Jag skickade in min ansökan och efter någon månads väntan var det klart - jag skulle få åka till Serbien som volontär! 

Men all den förväntan och spänning jag tidigare känt var långt borta den där dagen i juli då det äntligen var dags. Varför skulle jag åka till Serbien? Varför lämna min trygga, fridfulla, om än stundvis rastlösa vardag i Sverige? 

Men så reflekterade jag en stund över mod. Om att det är viktigt att våga. Och att de kanske mest minnesvärda och bästa resor är de där man inte har några förväntningar alls. 

Och jag är glad att jag vågade. För annars hade jag inte fått chansen att uppleva ett Serbien som på många vis överraskade mig. En annan bild av det Serbien man förknippat med konflikt och krig mellan de forna jugoslaviska staterna. 

Under mina två veckor som volontär i Arilje fick jag tillfälle att möta många vänliga och gästfria serber. De öppnade sina hem för oss och bjöd på traditionell serbisk mat och dryck. Vi blev inbjudna på många sociala tillställningar; konstvernissager, bio, fotbollsmatcher, men kanske häftigast av allt - ett traditionellt serbiskt bröllop som var högljutt, galet och fantastiskt. 

Tiden i Serbien gick fort. Förutom allt det jag lärde mig om den serbiska kulturen så kom jag också att uppskatta hela det utbytet jag fick av att bo och arbete tillsammans med volontärer från andra europeiska länder. Och bland de största aha-upplevelsen kom konstigt nog vid frukostbordet. Spanjorskan Cristina frågade mig varför jag åt min yoghurt med sked i skål och inte drack det ur glaset? Min spontana tanke var: För det är så man gör. Sedan insåg jag att det bara är två olika sätt att göra samma sak och att ingendera är bättre än det andra. 

Jag skulle uppmuntra alla att någon gång bo och arbete i ett annat land. Det är otroligt lärorikt. Och om du tvivlar - åk ändå!