I Mocambique kan du framförallt volontärarbeta med barn, ungdomar och funktionshindrade. För att se aktuella projekt i landet klicka här!
Moçambique, beläget på södra Afrikas östkust har en historia av stridigheter. På 1960-talet pågick ett frihetskrig från kolonialmakten Portugal och på 1980-talet ett långt och blodigt inbördeskrig där närmare en miljon människor miste livet. Sedan ett fredsavtal skrevs i början av 1990-talet har det politiska läget varit stabilt och ekonomin stärkts. En stor del av invånarna lever fortfarande i stor fattigdom och enbart hälften av landets invånare kan läsa och skriva.
Moçambique är nästan dubbelt så stort som Sverige. Vid landets närmare 250 mil långa kust finns flera vita sandstränder. Norra Moçambique har ett varmt och fuktigt tropiskt klimat medan det i söder är regnfattigt och soligt. Mocambique delar gränser med Tanzania, Malawi, Swaziland, Zimbabwe och Sydafrika.
Den etniska och språkliga mångfalden är stor i Moçambique. Det finns ett tiotal större folkgrupper. Störst är gmakua-lomwe som utgör omkring 40 procent av befolkningen och lever i de norra delarna av landet. Majoriteten av befolkningen är kristna, de flesta katoliker. Dock lockar missionerande protestantiska samfund allt fler. Det finns även en minoritet av muslimer i landet, som utgör en dryg femtedel av befolkningen. Kristendomen i Moçambique är dock starkt influerad av traditionella trosuppfattningar. Ungefär hälften av alla invånare i landet talar portugisiska, ett arv från kolonialtiden. Bland stadsbor är det ofta förstaspråket medan befolkningen på landsbygden talar lokala språk.
Bara några procent av landets cirka 14 miljoner arbetsföra invånare har en formell anställning. Fyra av fem moçambikier försörjer sig på familjejordbruk. De viktigaste grödorna är kassava, majs och ris. Många arbetar även inom den informella, svarta, delen av ekonomin (till exempel gatuförsäljning eller varusmuggling). I takt med att ekonomin blir allt starkare, sjunker antalet fattiga invånare. Idag beräknas 54 procent av befolkningen vara fattiga jämfört med 69 procent år 1997. Skillnaderna mellan stad och landsbygd är stora.
På 1500-talet tog portugiser kontroll över handeln i regionen, där slavhandeln var en viktig del. När den upphörde 300 år senare hade omkring en miljon människor sålts som slavar. Under början av 1900-talets började allt fler protestera mot det portugisiska kolonialstyret och gerillarörelsen Moçambiques befrielsefront (Frelimo) inledde 1964 en väpnad kamp för självständighet. När diktaturen i Portugal störtades 1974, avvecklades även kolonialväldet, och i juli 1975 blev Moçambique självständigt. En socialistisk enpartistat ledd av Frelimo bildades, bara fem år senare utmanades regimen av motståndsrörelsen Renamo. Ett långt och blodigt inbördeskrig bröt ut 1980 mellan regeringen och motståndsröreslen, vilket var mycket förödande för landet. 1992 drabbades de dessutom av den värsta torkan på över 100 år, vilket bidrog till ett framtvingat fredsavtal. Flerpartisystem och demokratiska val infördes 1994, val som Frelimo ända sedan dess vunnit. Armando Guebuza tillträdde som president 2005 och sedan dess har regeringspartiet stärkt sitt grepp om makten. Demokratins utrymme har krympt och den politiska korruptionen har växt. Trots detta har Frelimo fortsatt stöd, framförallt på landsbygden. I städerna har de dock mötts av våldsamma protester, speciellt efter prishöjningen på bröd och bränsle.
Under kolonialtiden försökte portugiserna utrota den traditionella moçambikiska kulturen, men under ytan levde de tradtionella riterna, musiken och danserna kvar. När befrielsekampen tog fart blev denna kultur åter synlig. I dag är makonde-folkets traditionella masker och skulpturer, oftast omslingrande kroppar i ädelträ, beundrade världen över.
Grundlagen garanterar press- och yttrandefrihet och det förekommer inte formell censur från myndigheterna. Dock uppger journalistkåren att självcensuren tilltagit sedan 2000, då den undersökande reporter Carlos Cardoso mördades. Mordet misstänks vara beställt av högt uppsatta personer inom näringslivet och politiken. Eftersom analfabetismen är hög säljs relativt få tidningar, istället får befolkningen de flesta av sina nyheter genom radio.
Inbördeskriget drabbade skolväsendet hårt, vilket avspeglas i att hälften av befolkningen idag är analfabeter. Men sedan den politiska situationen stabiliserades från mitten av 1990-talet har grundutbildningen förbättrats och idag börjar 90 procent av alla barn grundskolan. Dock är lärarbristen ett stort problem.
Moçambiques nära relation med grannlandet Sydafrika har en avgörande betydelse för landet. Den socialistiska Frelimo-regimen hade tidigare täta kontakter med Sovjetunionen och Östeuropa men när kommunismen föll i slutet av 1980-talet började vänskapsband istället knytas med Västeuropa och USA. Relationen med dessa länder är idag mycket bra.
Moçambique har stora naturtillgångar med bland annat olja, naturgas och kol. Det långa inbördeskriget gjorde dock att utvinningen i många fall inte kom igång ordentligt förrän i början av 2000-talet. Dessutom finns goda möjligheter att utvinna vattenkraft. Landet har en varierad ekonomi, där både jordbruk, industri, handel och andra tjänster spelar en viktig roll. De största exportvarorna är aluminium, elektricitet och naturgaser. Handelsbalansen är dock sedan länge negativ, då betydligt mer importeras än exporteras. Jordbrukssektorn beräknades 2010 stå för nästan en tredjedel av BNP, trots att endast fem procent av den odlingsbara jorden brukas.
Turismen försvann nästan helt under inbördeskriget, men sedan freden har sektorn växt snabbt och är idag viktig för landets ekonomi. Över 2 miljoner människor uppges besöka Moçambique varje år.
Tryck här för att söka efter volontärprojekt |
